Insändare: Investerarskydd behövs inte i frihandelsavtalet
Förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan USA och EU har nyligen börjat (Hbl 9.7.2013). Även om man i offentligheten utlyser fördelarna med mindre krångel och onödig byråkrati innehåller frihandelsavtalet enligt utläckta utkast ett investerarskydd som kommer att undergräva medborgerlig demokrati.
Avsikten med bilaterala handelsavtal är att främja och skydda handel mellan två länder. Handelsavtalen innehåller vanligen också klausuler vars uppgift är att specifikt skydda investerarnas rättigheter. En påstådd överträdelse av en eller flera av dessa klausuler ger företagen rätt att åtala landet. Ifall klausulerna är vagt formulerade ger de företagen tillfälle att åtala länderna för handlingar som inte annars skulle vara möjliga. Resultatet är att klausulerna till en överväldigande del tolkas till investerarnas fördel, och kör över berättigad reglering.
De som driver stärkandet av investeringsskydd är storföretag som vill säkra sina vinster, och advokatbyråer, som tjänar stort på rättsfall. Deras lobbare arbetar kraftigt mot möjligheterna att balansera privata och offentliga intressen, inklusive miljöskydd och medborgerliga rättigheter
Både amerikanska och europeiska företag har använt sig av bilaterala handelsavtal för att åtala stater. År 2012 åtalade det svenska energibolaget Vattenfall Tyskland och krävde ett skadestånd på 3,9 miljarder euro för förlorade vinster då landet beslöt att avveckla kärnkraftsenergin efter Fukushima-olyckan. Amerikanska Philip Morris har åtalat både Uruguay och Australien eftersom varningstexterna på cigarrettpaket minskar företagets vinster. Ett motsvarande åtalshot har fått Kanada att dra tillbaka lagstiftning om varningstexter på cigarettpaket. Det finns flera andra exempel på motsvarande åtal då det gäller till exempel energisektorn, hälsovård, miljö- och minoritetsskydd.
I slutet av 2012 fanns det 514 kända rättsfall. Av dessa har 24 procent initierats av investerare i USA, medan investerare i EU står för 40 procent av fallen.
Det finns alltså tydliga exempel på att investerarskydd inte fungerar i allmänhetens intressen. Företag tilldelas miljarder i skadestånd för påstådda vinstbortfall. Samtidigt försvagar de demokratiska staters lagar upprättade för att skydda miljö, folkhälsa och mänskliga rättigheter. Allt fler länder ifrågasätter och till och med överger investerarskydd på grund av detta. Dessa inkluderar Australien, Indien och Ecuador.
Investeringsskyddet är inte nödvändigt för frihandelsavtalet mellan EU och USA. Parterna utgör redan hälften av investerarna i varandras ekonomier, vilket tyder på att de är nöjda med det existerande juridiska ramverket.
Hellre än att inkludera ett investerarskydd, borde det helt enkelt slopas från frihandelsavtalet. Alternativt borde avtalet revideras till att ha noggrannare och precisare språkbruk gällande investerares rättigheter och innehålla även investerarskyldigheter.
